onsdag, juni 3

Som en ångvält

... kom den över mig igen, sorgen efter min syster.
Den tar sig friheter och drabbar hänsynslöst.
Vräker sig över en när man som minst behöver det.
Gör sig påmind - trots att hon alltid finns i mina tankar.
River och klöser.

Nu ska jag fixa med studentförberedelser, alla kommer utom hon...

3 kommentarer:

Anette sa...

Men hon är i högsta grad närvarande ändå! I era tankar, i era hjärtan och i era sinnen. Hon är där! Prata om henne och med henne - jag tror det hjälper.
Många kramar till dig.

Ann-Sofie sa...

Skickar en kram till dig!

kram

Elisabeth sa...

Å när den där ångvälten kommer, så önskar man att man bara kunde stänga av, och trycka bort! Men den kommer... precis lite hur som helst... och oavsett var man befinner sig, och vad man gör... och jag vet att det låter klyschigt att säga det, men... jag förstår precis! Det är som om allt det ofattbara, svåra och vill-inte-känslan bara dimper ner, utan förvarning, rakt ner i huvudet och hjärtat på en! Poff bara!
Men kanske är det så vi är funtade, spånar jag... att det är en ren överlevnadsinstinkt att ta in det grymma endast i kortare, och ibland längre ångvältsstunder! Annars skulle vi helt enkelt inte orka bära förlusten...

Varm varm kram... och du vet att ni finns i mina tankar!

Ps. Hur gick det för maken? Blir det Stockholm nu, eller?